brollanbrolin

Hela dagen har bara varit helt jävla knullad,
Hundarna är goda men dom kan vara en aning för mycket ibland,
var ute med Rambo ( dabberman/ rottis) men ser ut som en jävla älg kalv i storleken.
Han går hur bra i koppel som hälst om han inte vill någonstans, som han ville idag när vi var ute och gick.
Det slutade med att jag bröt tummen (eller att en sena slets loss) ont som fan gör det i alla fall.
Självklart så är det den högra tummen så är nu helt invalid.

Om inte det var nog så är Amarant väldigt trotsig,
 han ska alltid sätta sej ned och vägra röra sej speciellt om man har bråttom.
och petto är en liten muskelknippe hela han.
sen så är jag inte riktigt frisk,
alltid när man tror att man blivigt av med helvetet så får man reda på att det inte är borta än.
detta är något jag kommer få kämpa med livet ut, det är jag säker på.

Sist men inte minst blir man alltid sårad av folk man inte borde lägga ned energi på ändå.
vet att det är många människor som läser min blogg som inte är mina närmsta vänner och säkert gläds åt min olycka så ofta det går men det skiter jag i,
jag skaffade blogg för att kunna få ut mina känslor. Så här kommer det min mörka hemlighet.

Jag mår inte psykiskt bra jag har förmodligen borderline och en ätstörning i alla fall vad dom på vuxen psyk tror.
jag har aldrig mått riktigt bra, fast alltid låtsas utåt i alla fall.
jag är och har varit självmordsbenägen i många många år nu.
har försökt få ett slut på det ett par gånger men det har aldrig gått som planerat.
jag faller ihop i sorg när jag är i min ensamhet och jag är känslomässigt död mer eller mindre.
inte ens Danne märkte något förens jag berättade det för någon månad eller två sedan,
inte ens mina närmsta vänner hade en aning för jag har alltid hållit det för mej själv.

När jag var 7 och var på min mammas begravning kommer jag ihåg att jag försökte mitt bästa att gråta så som alla andra gjorde men det gick inte hur mycket jag än försökte kunde jag inte sörja min mammas död,
kanske för at jag inte hade ett band med henne eller för att jag var så van vid döden då.
hon va den 3 i familjen/släkten som dött under tiden jag var 5 till 7 först min farfar i någon skum sjukdom sedan min mormor i bröstcancer.
Sen dess har antalet bara ökat och ökat har ingen släkt kvar längre och knappt någon familj.
aja nu ska jag inte gå in djupare har fått skriva av mej en del känslor nu.