brollanbrolin

Hur vet man vad man verkligen vill med livet? att man hittat rätt väg för en själv? hur vet man att man inte en dag kommer vakna av en känsla att allt är fel, att man inte är där man vill vara?

Man kan känna sej lycklig ibland över hur livet är, fast vissa dagar vill man bara fly.
Ta mej som exempel.
Jag bor med min kille som jag varit ihop med över ett år nu, han är rolig, vacker, jätte bra pappa, får mej att känna mej önskad, han har allt en dröm kille har, vi har hund, och jag är styvmamma till en unge som känns som min egna. Utåt ser allt jätte bra ut eller hur?
varför känns det då som min värld rasar samman när ingen ser? Varför känner jag mej bortglömd och som att jag inte hör hemma här?
hela mitt liv har jag varit en olycka, varit ivägen för någon eller splittrat familjen.
Pappa ville att jag skulle bli en pojke och mamma ville inte ha några mer barn alls så jag var en olycka redan innan jag föddes.
tro mej inte fel nu, min pappa är den bästa man kan tänka sej, han är så stark och aa svårt att förklara men han har gått igenom så mycket och orkar ändå stå.
men jag vet att jag ärvt min fasad av honom, le utåt och dö inombords.
hatar när folk pratar om mej och förklara mej som hon som alltid skämtar och är så lycklig,
vet att det är vad de tror om mej. Men det är inte jag.
kommer inte ihåg sist jag var lycklig eller kanske, tror jag var 6 nånting och jag och mamma åkte karusell och hennes toffla åkte av. Tror jag var lycklig då.
Fick reda på lite saker när jag var 15, rotade i min systers rum. där jag hittade gamla brev från mamma sen hon bodde i Holland. Syster och hon skickade brev till varandra då tydligen, inget jag visste om men ändå.
Mamma trodde inte jag ville komma till Holland och hälsa på, hon trodde inte jag gillade henne. Hon dog utan att ens veta att jag älskade henne. Hon hade sina brister, tro mej. Men hon var allt jag hade.
Om min pappa skulle dö nu så skulle jag nog med all säkerhet dö också, alla gånger jag försökt ta livet av mej innan så kom antingen pappa in eller knuten gick upp mm. men en gång när jag satt i mitt rum, var 12 då och höll kniven mot mitt bröst, så var det en känsla som stoppade mej.

Skuld, jag ville inte såra pappa mer än jag gjort, om jag skulle tagigt livet av mej skulle han tro att det var pga. han. Att han var en dålig far,
pappa har varit med om så mycket hans fru dog, hans barn var missbrukare, och om jag då skulle ta livet av mej vet jag att han skulle känna sej misslyckad som man och förälder. det är den enda anledningen jag är kvar idag faktiskt.
aja nu ska inte jag sitta och deppa måste ut med hundarna nu klockan e snart 00.30 så dom måste få skvätta av sej det sista.

här är några bilder sedan i lördags på karros grill kväll, kommer mer sen.

                                                                        karro sitter i hennes dannes knä

För att förklara lite så hade jag och karro druckigt rätt mycket, först cider sedan kört öl spelet och sedan va alla tvungen att shotta 96 % dom köppt i Tyskland, (jag och karro var dom enda som inte gjorde en min) för att skryta lite och visa att riktiga kvinnor tål mer än män. Sedan började vi kramas och någon drog ner någon på golvet och då började vi köra igång som vanligt.
fjortisar? kanske men i så fall bjuder vi på det :D
 

















Sist men inte minst har vi solstrålen Dea som lyckades fastna i dörren,
och i stället för att hjälpa henne stod jag och as garvade i 5 minuter och sedan tog kort